Ett kemiskt drogfritt narkotikamanifest

av Torbjörn Fjellström

Debatten

"Svartvit knarkdebatt hjälper ingen" heter det exempelvis på en reportage i Sv. D. av den 25 mars 2004. Bakom detta uttalande står Björn Fries, fd kommunalråd och svensk narkotikasamordnare. Idag är svensk narkotikasamordnare Gerhard Larsson. Det verkar som om denne "ingen" är en ungdom som skulle kunna börja knarka, vilket rättfärdigar profylaktisk attitydforskning, samtidigt som dylikt hjälper just densamme "ingen".

Reportaget beskriver Mobilisera Mot Narkotika , en sk lyckad antikampanj mot knark. Såna kampanjer brukar gå bra eftersom de flesta ungdomars intentioner och visioner går ut på att inte börja knarka. Men goda intentioner fullbordas sällan. Majoriteteten av missbrukare hade inte tänkt bli missbrukare när de blev stora.

Kampanjer av detta slag kan m.a.o. vara av tveksam effekt mot bakgrund också av hur många liknande kampanjer vi haft sen 60-talet. Politiskt självrättfärdigande hittar vi ofta i massmedia, där det mer sällan höjs röster mot den samtidigt pågående "nerdrogningskampanjen" av befintliga knarkare via subutex och andra preparat, en kampanj som befinner sig på nya korståg i Sverige i en förnyad kemisk-medicinsk rörelse. Varken metadon eller subutex är nya preparat, utan har funnits sen 60- resp 70-talet, den senare drogen visserligen då i en annan och svagare form.

Glädjande nog höjs röster mot regeringens (Björn Fries) förslag om fria sprutor till narkomaner, - senast på Brännpunkt den 7 juni.

Hur läkemedelsbranschen hanterar den medicinska världen för att marknadsföra sina preparat börjar också bli föremål för granskning och inbromsning.

Upptäckten

För  någon tid sen beskrevs i samma tidning (Sv.D.) att många ungdomar är på väg att lämna de legala läkemedelsdrogerna såsom bensodiazipiner, cipramil, prozac, rohypnol, viagra, subutex, etc till förmån för vanligt knark såsom heroin, amfetamin och kokain. Knarkare säljer ofta sina doser av ex.s subutex och rohypnol för att "drifta" heroin, amfetamin, cannabis och/eller kokain. De nybörjare eller blivande missbrukare som köper subutex eller andra läkemedelspreparat tror felaktigt att liknande 'medicinska' preparat inte är lika farliga som vanligt knark.

För de som arbetat många år på fältet i behandlingsvärlden, är det välbekant att legala droger ger större problem än vanligt knark. Bl.a. är avtändning, abstinens och olika slag av biverkningar svårare när det gäller t.ex. subutex och metadon jämfört med amfetamin, heroin och kokain. Detta beror på att de legala drogerna också är utblandade med andra gifter än de direkt sinnesförändrande, vilket gör dem ännu farligare. Dessutom går patienten ofta dagligen och under åratal på dessa legala droger, medan vanliga knarkare tänder av med jämna mellanrum pga av bristande tillgång heroin, cannabis, kokain och amfetamin och - ibland - en djupt liggande självbevarelsedrift.

Nu verkar ungdomen också  ha upptäckt detta faktum, - en upptäckt som förhoppningsvis ställer de största aktörerna i detta drama i rampljuset  nämligen läkemedelsindustrin och psykiatrin som med hjälp av pseudoforskning, "surface knowledge" etc får många politiker, beslutsfattare, beteendevetare och socialarbetare att tro på medikalisering och sålunda initiera olika slag av legala drogprogram som påstås ska hjälpa knarkarna

Sjukdomsberoendet

Medikalisering är enbart symptomattackerande och innebär på så sätt en sjukdomsberoende process och har på intet sätt helande eller läkande verkan.  Denna process inbegriper givetvis förskrivarna själva som alltså hamnat i en ond cirkel, vars förlopp ständigt förvärras. Denna kemiska kramp är ett lika svårt dilemma för psykiatrin som för dess patienter. Många psykiater genomskådar "krampen" och kämpar för att avgifta sina patienter, men blir klämda mellan två sköldar: branschen eller systemet och patienterna som ständigt pockar på "more of the same".

De som är svårast att lura är faktiskt knarkarna själva, som innerst inne vet att medikalisering handlar om att skjuta upp och fördjupa problemet. Till följd av låg självaktning, utanförskap, tomhet, oro och splittring, brister och defekter, tar narkomanerna dock tacksamt emot den infama hjälpen och deltar på så sätt  i den elaka symbiosen med de professionella möjliggörarna, vars irrelevanta reaktioner utgör en mycket viktig och avgörande del av problemet. Den "kemiska vågen" representeras ofta av "naturvetare", dvs läkare och forskare som sitter högt uppe i makthierarkin och genom sin ställning dominerar vår narkotikapolitik.

Smittan

Många känner till att kemiskt beroende och missbruk i alla former sprids som vilken epidemi som helst. Det var en av framlidne polisläkaren Nils Bejerots främsta käpphästar: narkomani är en mycket en smittsam epidemi! Idag förstärks, fördjupas och förstoras denna epidemi också med hjälp av 'den legala nerdrogningen' som idag dominerar behandlingsvärlden.

Endast ca 5 % av totalt ca fyra miljarder kronor går till drogfria, 12-stegsbaserade behandlingsprogram, enligt information från Socialstyrelsen, medan en oproportionerligt stor  av samhällets kostnader för sk behandling av narkomaner går till utredningar, kampanjer, forskning och psykiatriska beroendekliniker där nerdrogningen av narkomanerna fortsätter på det legala planet.

Begrunda t.ex. de kriminaliserade och subutexbaserade s k behandlingshemmen utanför Vaxholm och Vallentuna som trots rättegångar och dom mot ägaren, får fortsätta sin cyniska och destruktiva verksamhet. Dylika behandlingshem är veritabla plantskolor för den epidemiska spridningen av narkomani, genom att åstadkomma motsatsen till det förmenta syftet.  Varför stoppas inte denna ovärdiga, skamfyllda, destruktiva och respektlösa hantering av drogproblem?

Till vad nytta är projekt av typen Mobilisera Mot Narkotika när vi samtidigt pumpar ut tonvis med legalt knark på gator och torg, för att inte tala om nämnda s k behandlingshem?

Varför knarkar Jeppe?

Unga som gamla knarkar självklart för att må bättre. Det största hindret för att de ungdomar som vill pröva inte gör det, är bl.a. vetskapen om att mamma och pappa blir så ledsna. Så  när mamma och pappa vågar säga att de blir ledsna är det många ungdomar som avstår. Om föräldrarna hotar eller erbjuder kemisk-medicinska lösningar går de in i det farliga  medberoendet av kontroll, kritik och möjliggörande! Mångtusenhövdad är den skara av frustrerade anhöriga som bevittnar den legala nerdrogningen av sina nära och kära, utan att kunna göra något för att hejda den kemiska vågen.

En är för mycket och tusen aldrig nog!

Halvmesyrer var oss till ingen nytta

Det Viktigaste Först = Drogfrihet

är användbara teser från självhjälpsrörelsen som faktiskt räddat miljoner människor världen över. Samtidigt påstår tjänstemän, forskare och politiker att olika åtgärden måste vara "evidensbaserade", något som självhjälpsrörelsens ca 800 grupper och uppåt 20000 drogfria narkomaner och alkoholister sen mtten av 80-talet, inte anses vara, enl utsaga från tjänstemän vid Socialstyrelsen.

Den överlägsna behandlingsfilosofi och de resultat som 12-stegsprogrammet manifesterar,  betraktas inte ens som "beprövad erfarenhet", eftersom den akademiska inblandningen är obefintlig. Etablissemanget skulle vidlådas en kraftig bredsida om 12-stegsfilosofins överlägsenhet i drog- och beroendefrågor erkändes officiellt. I stället hävdas en eller annan differentierad teknik (och ofta flera för att framhålla det svenska smörgåsbordet av olika program och metoder) som nu t.ex. kognitiv beteendeterapi, grundad på den uppenbart falska hypotesen att missbrukare kan  förståndsmässigt (kognitivt) talas till rätta och omprogrammeras (beteendeterapi). Två akademiska 60-talsprodukter som tack vare forskning och beprövad erfarenhet, blivit evidensbaserade och kommit på ropet igen, oaktat det faktum att även dessa "rumsrena" terapimodeller numera översvämmas av den kemiska vågens olika medikaliseringsprogram.

Hur funkar knark?

Droger, oavsett legala eller illegala fungerar tillfälligt enl. följande:

a) de dämpar ångest

b) de ger lustupplevelser (kickar) och

c) de  skapar identitet (om än aldrig så falsk)

- för att efter en tid skapa ännu mer ångest och gradvis initiera egna och nya symptom. När missbrukaren upptäcker detta fait accommpli byter han eller hon drog, söker och spekulerar, ökar dosen och gräver sig allt djupare ner i kvicksanden, för att så småningom hamna på "dårhuset eller bårhuset".

Ond, bråd död avskräcker inte den som har avgörande hål i sin självrespekt till följd av blockerade behov av uppmärksamhet och bekräftelse mm. Frustrerade känslomässiga behov ersätts av t.ex. mat och godis, TV-spel och datorer, sex, romantisering, etc. Dessa lik i lasten (dvs, frustrerade behov) hanteras senare i livet (ofta fr.o.m. tidiga tonåren) med hjälp av en symptomatisk medikalisering, dvs personen i fråga inleder ett sekundärt kemiskt beroende. Löser inre problem med yttre åthävor, därtill uppmuntrade av "kemifolket".

Motgiftet

Den mest verksamma och effektiva antidrogpropagandan borde engagera drogfria missbrukare som själva genomgått behandling, blivit varaktigt drogfria och fått ett nytt liv. Dessa tillhör det fåtal personer som kan föra fram budskapet om drogfrihet och tillfrisknande på ett trovärdigt sätt och bringa  narkomaner att bryta sin förnekelse. Låt oss använda dessa personer, låt oss tillämpa deras erfarenheter. Många av dem har också gått på olika slag av medicinering och medikaliseringsprogram och vet hur detta förlängt och fördjupat deras inre och djupare problem. Dessa personer behandlas dock oftast mycket styvmoderligt av 'de professionella' som kanske känner sig hotade av "patientexpertis".

Den kemiska vågens tillskyndare liksom forskare och politiker, lyssnar helt enkelt inte på självhjälpsrörelsen, vars nätverk och modeller summariskt kallas för Minnesotamodellen, och som de senaste 20 åren bidragit till ca 20000 nyktra och drogfria missbrukare i vårt land.

Denna grupp av drogfria narkomaner och alkoholister  bevisar enligt all sund och frisk evidens,  att kemiskt beroende är överkomligt och sekundärt. Paradoxalt nog har de drogfrias nya liv och produktiva engagemang i samhället  inte den 'evidens' eller beviskraft som makthavarna kräver, vars evidensfokus som sagt ligger på  abstrakt och tillrättalagda pseudoforskning. På bekostnad av lojalitet och solidaritet för 1000-tals människor och deras nära och kära.

Den Svenska Traditionen 

Sverige gjorde sig internationellt känt för sin restriktiva narkotikapolitik redan på 60-talet i samband med att ett tiotal narkomaner dog av den legala förskrivningen av metadon, amfetamin och morfin. Detta är nu glömt och vi upplever en nyklassicistisk droglegaliseringsromantik i takt med att den kemiska vågen ånyo vuxit sig stark och sitter vid makten. Bara för att länder inom EU har en ytterligt släpphänt narkotika- och alkoholpolitik och ty åtföljande enorma problem, ska också vi släppa vår tradition, slopa systembolaget, reducera spritskatterna, låta folk supa ihjäl sig och släppa drogerna fria. Drogpriserna på gatan ligger i dag lägre än hälften av de för 10 år sen.

Den beska medicinen

Vad tjänar samhället på varje varaktigt drogfri och samhällsproduktiv narkoman? Observera att denna kategori inte utgörs av subutexberoende eller andra medcinförskrivna tablettberoende människor, som i alla stycken och så länge de fortsätter med förskrivningen, enbart tär på samhällsekonomin. Enligt en kalkyl som bygger på SCB:s statistik från 1991, tjänar vi runt 6 miljoner kronor/år på varje drogfri narkoman!

Varför satsar vi inte mera på att förtjäna dylika pengar och samtidigt bidra till att reducera ett gigantiskt samhälleligt och mänskligt lidande? Svaret ligger tyvärr i att alltför många människor skulle bli arbetslösa om vårdtagarna fick korrekt behandling, oaktat samhällsekonomin skulle få sig en rejäl kick framåt tack vare de oerhörda ekonomiska och humanitära vinster som skulle uppnås, genom en radikal, realistisk och progressiv strukturomvandling av hela  behandlingsvärlden, med alla dess avarter av beroendekliniker, behandlings- och familjehem osv.

Den kemiska vågen har på nytt arbetat sig in i behandlings- och beroendevärlden och bidrar till att producera och upprätthålla en legal och mycket smittsam narkotikaepidemi, under täckmanteln av 'evidensbaserad forskning', vetenskap och beprövad erfarenhet. Samtidigt som det paradoxalt nog finns fungerande och drogfria behandlingsalternativ, framför allt i form av 12-stegsbaserad, professionell behandling i samverkan med justa psykiatriska och sociala insatser, växelvård, verkligt samarbete osv.

Det vi kan hoppas på är korrekt medvetenhet och relevant inställning inom psykiatrin, vilka motkrafter kan få igång en verklig saneringsprocess och på så sätt hejda den kemiska vågen. Motkrafterna finns definitivt, har alltid funnits och behöver allt tänkbart stöd, eftersom den kemiska vågen står för makten och pengarna och härligheten.

Torbjörn Fjellström

Fil.lic. psykologi